Vasaloppet
Publicerat: 9 mars, 2015, detta inlägg har inga kommentarer.
Då var årets största mål för merparten av Sveriges skidåkare över. En anspänning man själv likt så många andra gått och byggt upp under en lång tid har nu släppt. Årets roligaste, tuffaste, jobbigaste och kanske mest speciella dag med en stämning som måste upplevas för att kunna förstås.
Att se detta stora hav av människor är helt underbart och förväntningarna som ligger i luften går nästan att ta på. Så mycket energi på en och samma plats. Glada och laddade människor som alla har sin egen ritual för att vara helt redo när klockan visar 08:00.
Och PANG så går starten. Men upp går inte elitledets ”startgrind”. Den startgrind som är längst fram av alla går alltså inte upp. Utan att överdriva så skapade detta en viss frustration. Som tur var tänkte jag enbart på att komma framåt för hade man i det läget börjat fundera över att det var 13 500 personer bakom som skulle åt samma håll som oss så hade nog en viss panikkänsla infunnit sig över risken att bli lite lätt klämd mellan dem och grinden:)hehe. En arrangörsmiss som absolut inte får hända. Som tur var fick de till slut upp grinden och alla kunde komma iväg någorlunda helskinnade. Jag klarade mig bra men jag lider med de som blev påkörda och fick stavar och annat sönderbrutit. Tråkigt när konkurrenter blir drabbade av ett sådant spektakel. Självklart vill man ju att alla ska köra på lika villkor och att det ska vara upp till åkarna och inte arrangörerna att göra upp om segern!
När väl startgrinden var uppe så kom jag iväg riktigt fint och fick en bra resa över startrakan. Kom till backen på en placering kring 5 någonstans vilket kändes som en bra position att börja klättringen med. Efter 2 tuffa kilometer uppför hade jag halkat ner och låg kanske någonstans kring 30-40 i fältet. Efter att ha avverkat några kilometer på myrarna började jag inse vilket tufft före det skulle vara denna dag:) Där man normalt sett kan få stå i fartställning och vila litegrann var det bara att så vackert jobba på och bara staka, staka, staka. Trots det var farten rejält hög redan från början och man fick ingenting gratis denna dag.
Jag passerade Risberg som 29:a och jag och min klunga plockade sedan hela tiden placeringar till dess att vi var uppe kring 20:e plats. Kroppen kändes stabil och siktet var enbart inställt på att fortsätta jaga. Men oj vad trött jag blev helt plötsligt. På några kilometer gick jag från en pigg kropp och att vara i full jakt framåt till att börja fundera på hur jag överhuvudtaget skulle klara av att ta mig till mål. All energi var som bortblåst. Och då började en kamp mot mig själv. Hur motiverar man sig själv att fortsätta när kroppen bara skriker åt dig att sluta? På något vis så lyckades jag få kroppen att vilja fortsätta ta mig framåt och jag fick lite skön draghjälp i korta perioder av de åkare som passerade mig. Hade inte mycket att sätta emot när de kom men lite sällskap fick man ju i alla fall:) Konstigt att man kan känna sig så ensam när det är så många tusen andra som kör samma lopp:)
Loppet fortsatte sedan som ett enda stort krig mellan kropp och knopp och så glad som jag var att se målportalen i Mora trodde jag aldrig att jag skulle bli. Detta är det absolut jobbigaste skidlopp jag någonsin kört och minnet av det kommer att sitta kvar länge. Ett riktigt skarpt vapen att ta fram under de tunga passen nästa höst. De kommer inte att bli värre än Vasaloppet och det vet jag ju att jag fixade:)
Min placering i loppet blev 46:a vilket jag egentligen borde vara ganska nöjd med efter ett sådant lopp i det föret. Men har man varit uppe och nosat på en bra placering så pass långt in i loppet blir man ju alltid besviken när man sedan åker kana genom fältet igen. Så för att summera dagen så var den godkänd men inte mer:)
Ett stort grattis till Petter Eliassen som imponerade stort och tog sig först över målstrecket!
Nu är det lite vila som gäller och sedan siktar vi framåt igen!
/Patrik